Det finns ett antal allmänt vedertagna begrepp inom intelligenstestning som inte är så självklart att man som läsare har full koll på. Vad betyder till exempel råpoäng och vad är en normering?
Amerikanska psykologiprofessorn Linda S Gottfredson, ett av de riktigt tunga namnen inom intelligensforskningen, har ett mycket pedagogiskt sätt att skriva och med plock från hennes alster ska vi försöka reda ut betydelsen av en del av terminologin.
G som i generell intelligens
För att börja från början, vad mäter man vid ett intelligenstest?
Det man försöker ringa in är den generella intelligensen, g kallat, som ger en bas med förutsättningar för individen.
Man använder sig av så kallad faktoranalys, det vill säga att man hittat små till synes ovidkommande frågor som kan beskriva mycket hos personen. Ungefär på samma sätt som ett smakprov på en hopkokad buljong kan ge den vane kocken en tydlig uppfattning om ingredienserna i kastrullen utan att ha sett dem.
Det har visat sig att man kan mäta g med stor tillförlitlighet men de förutsättningar man begåvats med kan sedan falla väldigt olika ut. Beroende på intresse, omgivning och ambitioner formas var individs unika tillvaro, men en högre intelligens ger personen bättre möjlighet att kunna lyckas i sina projekt.
Variationer
Man kan mäta intelligens genom flera olika typer av test och Gottfredsson liknar det med olika sätt att mäta temperatur.
Det kvittar hur termometern är utformad eller vilken enhet man väljer, Celsius, Fahrenheit eller Kelvin är bara olika sätt att säga samma sak. Den uppmätta temperaturen är fortfarande densamma oavsett hur man presenterar den.
Det kan vara svårt att se sambandet mellan ett IQ-test och intelligens men jämför det med den etablerade sanningen att ett glasrör med kvicksilver kan beskriva graden av värme.
Ett uppmätt värde är bara ett värde, en grad på temperaturskalan eller en grad av intelligens. Vad sedan värme eller intelligens faktiskt innebär är en helt annan diskussion.
Bakgrund
När Alfred Binet och Theodore Simon i början av nittonhundratalet lade grunderna för den moderna intelligenstestningen var det i syfte att kunna placera elever på rätt nivå i skolan.
Forskarparet hade satt upp en hypotes om att barn nått olika mognads- och utvecklingsgrad vid samma biologiska ålder och att det verkade vara av vikt för hur eleverna kunde tillgodogöra sig undervisningen.
Binet och Símon utformade på uppdrag av franska skolministeriet ett test och försökte ringa in normalvärden för olika åldrar. Uppgifterna var enkla frågor som avsåg spegla sådant ett genomsnittligt barn hunnit lära sig vid olika skeden i sin utveckling.
Vid tre år förväntas barnet kunna peka ut öga, näsa mun, vid sex års ålder behärska att räkna 13 mynt och vid tio år kunna sortera några block utefter vikt och så vidare. Det rörde sig om mycket enkla samplingspunkter som visade sig vara tydliga indikatorer på mognadsgraden.
Råpoäng
Det faktiska antal rätt en person uppnår på ett intelligenstest kallas råpoäng eller raw score. Utan ett sammanhang att ställa den i säger den poängen inte mycket.
Det procentuella antalet rätta svar säger egentligen heller ingenting om man inte knyter det till något annat. Vill man att de som tar testet ska ha ett högt antal rätta procent utformar man provet med lätta frågor. Är målet istället att få ett lågt genomsnittligt värde lägger man till svåra uppgifter för att manipulera procentsatserna.
Så en procentsats eller råpoäng är fortfarande bara ett visst antal rätta svar om det inte normeras.
Normering
Normeringen är det sammanhang man försöker sätta råpoängen i för att försöka avgöra vad resultatet betyder.
Åter till Binet och Simons test. Anta som exempel att det beskrivna testet hade tjugo uppgifter. Som genomsnittlig 8-åring förväntades man klara åtta av dessa uppgifter, 10-åringen tio stycken och den normale 12-åringen borde lösa tolv av uppgifterna.
Det här var en tidig typ av normering. Råpoängen normerades mot barnets ålder och då först fick resultatet en betydelse.
Med det utgångsläget innebar det att en 8-åring som gjorde testet och fick just åtta poäng var att anses vara normalt utvecklad med en biologisk och utvecklingsmässig ålder som överensstämde.
Hade resultatet blivit lägre kunde det ses som om 8-åringen var något senare i sin mentala utveckling och kanske därför behövde en lägre studietakt än sina jämnåriga.
Ratio IQ
För att lättare kunna tydliggöra och jämföra värden behövs en skala så även i dessa sammanhang.
Binet och Simon satte i sina tidiga test upp en ekvation med två ingångsvärden:
Barnets mentala ålder, Mental Age (MA), råpoängen, var täljare.
Den biologiska åldern, Chronological Age (CA), fick bli nämnare.
De ställde sedan upp MA/CA och multiplicerade resultatet med 100 (för att slippa decimalerna) och kallade svaret Intelligence Quotient (IQ).
Ett exempel, Kalle får på testet 10,5 poäng vilket ger MA = 10,5. Han är biologiskt sett tio år gammal, CA = 10. Utifrån detta har Kalle en beräknad IQ på (10,5 / 10) * 100 = 105.
Hade han istället nått samma MA vid CA åtta år hade det motsvarat en IQ på (10,5 / 8) * 100 = 131.
Den här typen av normering används inte längre idag men det kan vara lite kul att veta varifrån uttrycket IQ kommer ifrån.
Deviation IQ
Sättet att räkna med MA/CA har sina begränsningar, mest tydligt när det gäller vuxna individer. Den mentala utvecklingen planar ut fast de biologiska åren tickar på och det innebär att kvoten förändras, en större nämnare ger ju ett lägre resultat.
Därför har ett annat sätt att räkna arbetats fram, deviations IQ, och används sedan sjuttiotalet som standard praxis. Deviation betyder i detta sammanhang skillnaden mellan värdet av en observation och medelvärdet av befolkningen.
Intelligenstesten normeras med ett fast medelvärde på 100 och en standardavvikelse (SD).
SD 15, ett vanligt värde i dessa sammanhang, betyder att 95 % inom var åldersgrupp kommer att ha ett förväntat resultat mellan 70 och 130.
Använder man istället SD 16 kommer de 95 % att ligga inom intervallet 68 och 132.
Det är viktigt att ange SD för att undvika missförstånd, liksom tydlighet är trevligt vid diskussioner kring temperatur. De flesta badar nog hellre i havet vid +22°C än +22°F, och den välbekanta inträdesgränsen 131 gäller vid SD 15.
Deviation IQ är ingen egentlig kvot men namnet har fått vara kvar som ett enhetligt begrepp och de två olika räknesätten korrelerar enligt Gottfredsson mycket väl hos växande barn.
Percentiler
Percentiler är ett statistikverktyg som beskriver spridningen i en fördelning. Man delar upp fördelningen i 100 lika stora delar där 50 motsvarar medianen, det mittersta värdet, och landar man där innebär det att man ska ha lika många som presterat bättre som sämre än ens resultat.
Att IQ 131 (SD15) ligger i 98e percentilen kan ses som att man nått trappsteg 98 av 99 möjliga (100 är taket och där kan man ju inte stå) och resultatet är bättre än vad 98 % av resten av befolkningen förväntas kunna prestera. Man är smart helt enkelt.
Till sist
Linda S Gottfredson skriver att intelligenstestning nog kan vara psykologins enskilt främsta framgång men trots att det även är en av de mest omskrivna och uppmärksammade disciplinerna hopas frågetecknen. Fortfarande ifrågasätts resultat och mätmetoder skärskådas med oblida ögon av tvivlande motsägare.
Kanske, skriver Gottfredson, är det för att det ännu inte finns någon konkret mappning, till skillnad från fallet temperatur.
Ta Celsiusskalan som exempel. Vid noll grader fryser vattnet, det är konkret, vattnet blir till is.
Vid hundra grader kokar vattnet, det blir till ånga, det är också mycket konkret. Grader där emellan kan accepteras av människor för att två väl synliga referenspunkter finns på skalan, noll för is, hundra för ånga.
Vid intelligensmätning finns ännu ingen lika naturlig förankring, koncepten blir svårgreppbara och lämnar öppet för tolkningar. Kanske är det just där det behöver läggas energi för att nå acceptans för forskningen, att göra intelligens konkret. Men hur gör man det?
Intelligens är inte enkelt. Men det är intressant.