På Mensas forum i kategorin IQ-relaterat har en av medlemmarna på förra årets sista dag skapat en tråd med en frestande titel: ”Något som alla borde läsa…”
I inlägget finns en hänvisning till Lisa S. Gottfredsons avhandling ”Mainstream Science of Intelligence”, publicerad 1997.
Gottfredsons arbete ska enligt trådskaparen kanske kunna fungera som en liten guide i allt ”trassel” som berör IQ-området och det är verkligen intressant läsning ur flera aspekter.
Deklarationen
Den första hälften av arbetet är ett officiellt uttalande signerat av 52 namnstarka forskare, publicerat första gången i Wall Street Journal i december 1994. Att så många erkända vetenskapspersoner gör gemensam sak i en publikation får ses som något ytterst anmärkningsvärt och väcker nyfikenhet.
Det är ett yttrande i 25 punkter som avser fastställa en gemensam grundsyn kring begreppet intelligens och har enligt Gottfredson kommit till som svar på ”de flertal missvisande publikationer som börjat spridas kring begreppet intelligens”.
Detta ska enligt avhandlingen ha skett efter utgivningen av den kontroversiella boken ”The Bell Curve” (Hernstein och Murray, 1994) som väckt debatt bland annat med det påstådda sambandet mellan ras och intelligens. Ett känsligt ämne som inte oväntat möttes av kritik och ifrågasättanden.
Uppropet som Gottfredson arbetat fram vill försöka avdramatisera debatten och lyfta fokus till en helhetsbild istället för att fastna i en fråga om etnicitet.
Innehållet
De 25 punkterna i deklarationen är uppdelade i sex avsnitt som behand-lar betydelsen och mätbarheten av intelligens, avvikelser inom gruppen, praktisk betydelse, hur man fastställer skillnader inom och mellan grupper samt betydelse i sociala samanhang.
Den allra första punkten handlar om hur man definierar intelligens. Intelligens beskrivs som en generell mental kapacitet som bland annat innefattar förmågan att resonera, planera och lösa problem. Det hand-lar inte om någon tilläst spetskunskap utan en bredare och djupare allmän förståelse och förmåga att överblicka.
Förklaringen drar slutsatsen att intelligens, som den beskrivs ovan, är mätbar på ett vetenskapligt tillfredställande sätt och att nivån av den har stor betydelse för hur en person ska komma att kunna lyckas i sina förehavanden.
Dock påpekas att en hög IQ på intet sätt garanterar ett framgångsrikt liv på samma sätt som en låg begåvning inte behöver betyda misslyckanden.
Det är förutsättningar som diskuteras, inte personliga prestationer.
Skillnader inom grupper, i en familj eller skolklass, avhandlas liksom de omtvistade differenserna bland grupper och olika folkslag. Uppropet går på Hernstein och Murrays linje och placerar medeltalet på normalfördelningskurvan på olika positioner beroende på etniskt ursprung.
Även vilken social grupp i samhället man räknas till sägs ha betydelse och ett försök att jämka ihop de två arven finns också med.
Om arbetet bakom
Den andra delen av Gottfredsons avhandling beskriver arbetet med att ta fram deklarationen.
Punkterna i uppropet har framställts med stöd i psykologiska studier och en ansenlig mängd litteratur. Gottfredson har försökt att formulera de mest frekvent förekommande uppfattningarna på ett tillgängligt sätt för att nå förståelse av den breda publiken.
De framtagna teserna har sedan faxats till 131 framstående forskare inom psykologi med en förfrågan om de kunde sätta sitt namn som stöd för de uppsatta punkterna.
Mottagarna var utvalda som de främsta inom sin genre och Gottfredson beskriver sig ha adresserat sitt arbete till såväl förväntade ja- som nej-sägare.
Svarstiden var ytterst knapp i syfte att minimera möjligheten till diskussion mellan de tillfrågade, de ska inte heller ha fått kännedom om vilka andra som blivit ombedda att svara.
Jämnt 100 svar kom tillbaka, övriga personer kunde inte nås inom svarstiden. Av dessa valde 52 att fullt ställa sig bakom samtliga uppställd teser.
Bland dem som inte gjorde det angav några att de hade synpunkter på en eller flera av Gottfredsons formuleringar.
Några svarade att punkterna har blivit så kraftigt förenklade att de kunde komma att ses som ovetenskapliga och bygga grund för miss-tolkningar. Andra sade sig vara rädda för vad en signering skulle kunna få konsekvenser för deras fortsatta arbete eller anseende och valde därför att låta bli även om de höll med i sak.
Det var enligt avhandlingen bara fyra av de svarande som helt tog avstånd från uppropet, vilket författaren valde att tolka som en framgång för projektet.
Lisa S. Gottfredson avslutar Mainstream Science on Intelligence med att krasst konstatera att effekten av ett sådant här officiellt uttalande egentligen kan ifrågasättas. Den nyttan hon ändå tillskriver sitt arbete är att ”de så kallade experterna inte längre kan hävda sina osanningar utan att frukta att bli motsagda”.
Till sist
Inte heller Gottfredsons arbete förblev oemotsagt, en hel del publikationer kom till från olika håll som direkt respons på den signerade deklarationen.
Vem som egentligen står med sanningen är upp till varje läsare att ta ställning till men det är hur som helst intressant läsning.
Man kan till exempel fråga sig hur många av de tillfrågade som idag hade känt sig beredda att skriva under deklarationen?
Att öppet stå för sina åsikter, även de som skapar debatt, anses starkt i vissa läger och onödigt provocerande i vissa. Mycket har hänt på femton år men åt vilket håll har uppfattningarna egentligen rört sig? Vågar man skriva under där man håller med och är det bästa sättet att verka i frågan?
Gottfredsons arbete återfinns via länken på forumet eller direkt på http://www.udel.edu/educ/gottfredson/reprints/1997mainstream.pdf .
Vendela Normark Granetoft