Hur ser intelligens egentligen ut? Kan man se på en hjärna om den är smart? Moderna tekniker tillåter idag forskarna en betydlig mer närgången titt under huven i försöken att beskriva begreppet intelligens och det har gett upphov till nya upptäckter.
Richard J. Haier, professor emeritus vid School of Medicine vid University of California, är en av dem som har gett sig in i jakten på att kartlägga hur våra hjärnor fungerar. En del av resultaten från hans forskning finns publicerade i ”What does a smart brain look like?” i decembernumret av Scientific American Mind 2009.
PET-scanning
För ungefär tjugo år sedan gjorde Haiers forskargrupp tidiga försök med så kallad Positron-Emissions Topografi (PET). Det är en typ av scanning som visar på nivåerna av ett svagt radioaktivt glukos som neuronerna utsöndrar vid aktivitet.
Bilder från en sådan scanning kan sedan användas för att se både var och hur aktiviteten ägt rum vid undersökningstillfället. Man visualiserar helt enkelt hur hjärnan arbetar.
Med detta nya verktyg i sin hand började Richard J Haier och hans forskarteam att undersöka hur mäns och kvinnors hjärnor arbetar för att se om det fanns några genetiska skillnader. Försöken visade, kanske förväntat, att så var fallet men det stannade inte vid det.
Det framkom att det också fanns stora skillnader mellan olika åldersgrupper och även inom en homogen försöksgupp hittades variationer.
I fortsatta utvärderingar visade det sig att olika personer med samma uppmätta begåvningsnivå som löste en och samma uppgift på lika lång tid och med samma resultat ändå hade aktivitetsmönster som skilde sig brett. De använde olika delar av hjärnan för att lösa problemet och nyttjandegraden skiftade också.
Det vekade finnas plats för många typer av variationer och det väckte nyfikenhet. Uttrycket personliga egenskaper började få en ny innebörd.
Mindre ger mer
Vid ett försök som beskrivs i artikeln har ett antal personer fått skriva Ravens Advanced Progressive Matrices, ett väletablerat intelligenstest som sägs vara en bra indikator på generell intelligens.
Vid studien har man hållit koll på hur mycket aktivitet som förekommit i försökspersonernas hjärnor och sedan jämfört det med resultaten på Ravens testet.
Det visade sig att de som hade haft låg arbetsgrad när de skrev testet hade högre resultat och därmed en förväntad högre intelligens. Det här var en oväntad utkomst som förvånade forskarna men det indikerade att dessa personers hjärnor helt enkelt arbetade effektivare.
Att lära
En annan i artikeln presenterad undersökning handlar om hur inlärning ser ut i scannad form. Försökspersonerna skulle då under en relativt lång tidrymd lära sig bemästra spelet Tetris, ett grafiskt pusselspel.
I början av inlärningsperioden var aktivitetsgraden mycket hög på flera olika ställen i hjärnan hos samtliga deltagare.
Men efterhand som den 50 dagars långa studien gick mot sitt slut hade alla försökspersonernas aktivitetsmönster förändrats dramatiskt.
Hjärnan hade då insett vilka delar som behövdes för att kunna utföra momenten och aktiviteten var koncentrerad till betydligt färre centra, övriga delar låg i resurssparande stand by.
Nu syntes omigen samma mönster som vid de tidigare Ravens testen.
De med dokumenterat högre intelligens hade efter inlärning ett mer effektivt och energisnålt processande när de vände pusselbitarna rätt på skärmen gentemot den andra gruppen. Mindre gav mer.
Resultaten av PET-scanningarna under den tidiga delen av inlärningen visade på intressanta skillnader mellan de två grupperna testpersoner.
De med högre intelligens hade en betydligt kraftigare aktivitet i det initiala skedet men kom snabbare ner i det optimerade läget medan gruppen normalbegåvade hade en mer utplanad kurva.
Om den sammanlagda insatsen ändå blev den samma fast över olika tid framgår inte riktigt av artikeln. Det kunde vara intressant att veta om det alltid går åt lika många enheter insats för att lära sig spelet oavsett över hur lång tid inlärningen sker. Eller är det som forskarna visat egentligen skillnaden mellan att lära sig och att förstå?
De små grå
Richard J. Haiers forskarteam har förutom studier om aktivitetsgrad även arbetat en hel del med att kartlägga andelen och volymen av grå och vit hjärnsubstans hos olika individer.
Den gråa vävnaden består huvudsakligen av hjärnans neuroner, nervcellerna. Det är här den största delen av informationsbehandlingen sker och det brukar vara den del man är mest intresserad av i intelligenssammanhang.
Men de vita delarna är nog så viktiga. Här finns kopplingarna mellan olika delarna av hjärnan som krävs för att de ska kunna kommunicera med varandra och samverka.
I artikeln finns beskrivet ett sällsynt fenomen som kan uppstå när dessa kopplingar inte riktigt funkar som de ska. Resultaten kan för en utomstående te sig fascinerande men det medför i regel stora svårigheter för den drabbade så den vita hjärnsubstansen är nog så viktig för en fungerande intelligens.
När Haiers team tittat på den fysikaliska uppbyggnaden har det framkommit att män och kvinnor i regel har större andel grå respektive vit substans i olika delar av hjärnan. Detta gör att förutsättningarna för att bli bra inom vissa områden till viss del bör vara könsrelaterat men Haiers manar till försiktighet med att stirra sig blind på hur uppbyggnaden ser ut.
För det första är hjärnan är inte statisk, den förändras och även om en person rent fysiskt ser ut att kunna bli bra inom ett område spelar intresse större roll än volymen grå substans.
Ett intresse kan motivera personen att jobba intensivare och mer uthålligt vilket ger bättre förutsättningar att kunna nå långt. Och med tanke på att olika personer kan använda olika delar av hjärnan för att lösa samma uppgift så kan man ju inte vara helt säker på vad det är man egentligen ser.
Så gör man en scanning av sin hjärna i jakt på lämpligt karriärval ska resultatet på sin höjd ses som vägledande och bör alltid mappas mot resten av personligheten innan man tar ut färdriktningen.
Till sist
Richard J. Haier skriver att det forskas en hel del på att få fram preparat som på kemisk väg ska kunna öka volymen på den grå substansen hos människor. Hjärnpiller.
Målet sägs vara att hjälpa upp de minst begåvade så att de med en ökad intelligens ska ges större möjlighet att fungera fullvärdigt i samhället.
Men om det kommer att finnas ett sådant preparat tillgängligt är det nog en smula naivt att tro att det bara kommer användas av den tänkta målgruppen. Tillväxtpreparat som tagits fram för att öka muskelmassa och få fart på centimetrarna hos kortvuxna finns idag på i stort sett vilket gym som helst och små uppiggare för potensreducerade män har fått betydligt större utbredning än vad som räknades med.
Det lär bli intressanta frågeställningar om och när hjärnpreparatet finns färdigt. Vem har rätt att använda det och ska det finnas begränsningar?
Oavsett om forskarna verkligen lyckas ta fram något preparat eller inte sänder arbetet med det ut signaler om att hög intelligens är något att sträva efter. Att det är något bra som folk vill ha, att det är både individen och samhället till gagn. Det är positivt.
Sen återstår frågan om det blir dags att införa obligatoriska dopingtester när man söker medlemskap i intelligensföreningar eller om dessa sammanslutningar då rent av istället har spelat ut sin roll? I en intelligent värld.