Scientific American Minds februarinummer 2009 har som huvudartikel ett arbete om lekens betydelse ”The Serious need for Play”. Det är den frilansande vetenskapsskribenten Melinda Wenner som plockat trådar från tre decenniers forskning och vävt samman till en läsvärd artikel som behandlar begreppet lek från olika håll.
Fri lek
Författaren inleder med att hävda att fri lek är ett nästan avgörande moment för att kunna förvärva sociala färdigheter, hantera stress och bygga upp kognitiva färdigheter
som problemlösning. Med ordet kognitiv avses det mänskliga tänkandets natur, förmågan att ta in och tolka information.
Det görs en skarp skillnad mellan det vetenskapen kallar fri lek och exempelvis sport och spel där regler och förväntat händelseförlopp redan från början är förutbestämt. Den typen av aktivitet har också viktig funktion i fostrande syfte men det är inte det den här artikeln fokuserat på.
Här handlar det om bred utveckling snarare än formning och upplärning.
Den viktiga skillnaden i den fria leken kontra styrda aktiviteter består
i framväxandet av roller, regler och förutsättningar, den skapande
dynamiken, som får de kreativa delarna av jaget att arbeta och utvecklas.
Det sociala
De sociala färdigheterna man tillskansar sig vid lek i grupp påstås vara än mer värdefulla än de som lärs ut av exempelvis lärare och föräldrar.
Man får lära sig att samsas och var gränserna går, både vad det gäller att dela med sig, turas om och vilken mått av insats som är godtagbar i
olika situationer.
Ett barn som kräver den mest eftertraktade rollen varje gång eller som helt frankt slår ner kamraten för att få tillgång till spaden blir snabbt bortstött.
För att få vara med krävs att deltagarna följer de regler man kommits överens om och även hänger med när villkoren ändras.
Här presenterar Wenner även delar av parallell forskning från djurriket där man i ett flertal studier konstaterat att de individer som inte tidigt tar till sig innebörden av leken lätt sorteras bort.
De djur som hamnar i utkanten av flocken blir inte lika starka eller bra på att klara sig från rovdjur, inte heller kan de erövra någon partners uppmärksamhet för att lyckas i
reproduktionssyfte.
De dör helt enkelt ut för att de inte kunde ta till sig lekens budskap.
Handgriplig forskning
Det forskas mycket kring lek och i Wenners artikel presenteras ett brett spektra av studier.
De flesta bygger på intervjuer eller observationer av naturliga och arrangerade händelseförlopp men det finns även de forskarteam som valt att närma sig ämnet mer rakt på sak.
För att avgöra hur djupt rotad leklusten är har man i en studie på en grupp råttor försökt avgöra vilka delar av hjärnan som triggar igång lekandet. Forskarna avlägsnade neocortex, en stor bit av hjärnan som används för medvetna tankar och beslutsfattande, och konstaterade att leken ändå fortsatte normalt.
Resultaten tyder på att driften att leka kommer från hjärnstammen, enligt artikeln den allra innersta kärnan där de riktigt basala och äldsta instinkterna återfinns.
Andra lite mjukare studier bygg-er på att man isolerar råttindivider under de perioder då lekandet utvecklingsmässigt borde vara i ett intensivt skede. Senare återförenas de med gruppen och resultaten är tänkta som ledtrådar till hur man kan tolka mänskliga beteenden när någon naturligt hamnat i samma typ av situation, samt hur man bäst kan
rädda upp läget.
Andra fördelar
Wenner presenterar en lång rad fördelar man tillskansar sig vid lek bland annat tålamod, uppfinnings-rikedom och ett alltigenom flexibelt
förhållningssätt till omvärlden.
Det är intressant att ta del av kopplingarna och motiveringarna till uttalanden som görs som till exempel ett avsnitt om barns språkutveckling.
Det påstås att barn i lek med andra på samma nivå som dem själva utvecklar ett bättre språk än de som uteslutande leker med vuxna.
En vuxen förstår det outtalade och har inga problem i att inse vad barnet menar när det sträcker fram handen i en låtsaslek och frågar ”vanilj eller choklad?”
Det är självklart att det är en glasstrut som avses och att valet gäller vilken typ av glass man vill ha i den fortsatta leken.
Den vuxne fyller själv i de ord som saknas i det tysta för att underlätta för barnet.
I samspelet med en jämbördig krävs fler ledtrådar för att förtydliga sammanhanget: ”Här är en glasstrut till dig, vilken smak på glass vill
du ha i din strut, vanilj eller choklad?”
För att leken ska fungera drivs barnet att uttrycka sig utförligare för att nå samma resultat.
Inte bara för barn
Bara för att man vuxit färdigt på längden avstannar inte möjligheten till utveckling varför Wenner även tar upp vinsterna vuxna kan ha av att
fortsätta leka.
Leken motverkar ohälsosamma varianter av stress och får oss betydligt piggare och gladare och därmed mindre benägna att falla ihop under ett
för tungt lass.
Men hur gör man? Som vuxen är det kanske inte så lätt att ta plats i sandlådan om man inte har ett litet eget, eller ett lånebarn, som ursäkt.
Wenner ger tre exempel: Att röra på sig utan bestämt syfte eller mål räknas som lek liksom skapande verksamhet i samma anda. Den tredje kategorin som tas upp är social samvaro med allt från småprat till verbala bataljer.
Författaren uppmanar läsarna att ta sig tid till lek och summerar att den glädjen och förnyade energin man får från leken ökar din effektivitet och mer än väl kommer att kompensera för tiden du ”förlorat”.
Väl investerad tid med andra ord och en riktig dunderkur för kreativitet och uthållighet, undrar när vi får se det på recept första gången?
Det mesta av artikeln finns upp-lagd på http://www.sciam.com/article.cfm?id=the-serious-need-for-play men för att läsa den i sin helhet hänvisas till pappersupplagan.
Vendela Normark Granetoft