Oviljan mot att låta särbegåvade bidra till samhällsutvecklingen har diskuterats i frågande tonarter många gånger. Som hinder står en brett spridd uppfattning att intelligenta personer tar för stor plats och är allmänt besvärliga.
Men ändå lyckas några ta sig igenom det finmaskiga nätet, och ges möjlighet att fylla viktiga funktioner. Varför släpps vissa in men inte andra?
Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi vid högskolan i Jönköping, har undersökt fenomenet och har lagt en ny vinkling på det. En del av hans resultat publicerades i slutet av 2008 i ett kapitel av International Handbook of Giftedness kallat The Unwanted Gifted and Talented: A Sociobiological Perspective of the Societal Functions of Giftedness. Arbetet bygger på en ny typ av kategorisering av begåvade och är ett intressant och tankeväckande ämne att titta närmare på.
Tre kategorier
Persson har valt att i ett teoretiskt resonemang dela upp högintelligenta i tre olika kategorier, populärt benämnda som Nörden, Hjälten och Martyren. Han guidar sedan läsaren genom funderingar kring om det går att hitta ett samband utifrån de tre typkategorierna och samhällets vilja att ta emot personen.
Tre omfattande studier om cirka 300 medverkande Mensa-medlemmar illustrerar resonemanget med utgångspunkt bland annat i den sociala respons dessa upplever sig ha fått.
Syftet är enligt Persson att skapa ett ramverk som ska kunna hjälpa till att förklara vad som avgör om den begåvade personen kommer att ignoreras eller lyftas fram.
Utveckling
Den första kategorin högintelligenta som tas upp är de som bidrar till samhällets strukturella utveckling. Det är individer som blivit mycket specialiserade inom ett visst område, exempelvis vetenskap eller ingenjörskonst. Dessa personer går allmänt under begreppet nördar.
Samhället har enligt författaren äntligen börjat förstå att de behöver de här personernas kunskaper och drar idag gärna nytta av deras arbeten. De så kallade nördarna anses fortfarande en smula egensinniga men graden av utanförskap har minskat och deras status har stärkts.
Man får intrycket av att nittiotalets framgångssagor med Bill Gates och fleecetröjornas Jonas Birgersson fått omgivningen att öppna ögonen för att smala intressen kan vara guldgruvor och därför inte ska avfärdas alltför snabbt med en menande höjning på ögonbrynen. Omvärlden har börjat acceptera att det kan ligga något i deras budskap även om det från början inte presenteras på ett sätt som kan förstås av alla.
Nördar är utifrån Perssons resonemang av godo och börjar ta plats i salongerna, men pennorna i bröstfickan och sjuttiotalsglasögonen säljs fortfarande som skämtattribut. Halvaccepterade kan man kanske kalla dem.
Underhållning
Högbegåvade som nått framgång inom underhållningsbranschen eller i sportens värld brukar enligt Roland S Persson vara de som ska ha lättast att bli accepterade även socialt.
Det här är individer som är önskvärda. Deras musik, litteratur eller fysiska prestationer erbjuder ett efterlängtat avbrott från vardagens vedermödor och får folk att må bra.
De som hamnar inom den här kategorin bjuds ofta in med öppna armar och kan få en, inte alltid önskad, hjältestatus där omgivningen ser upp till och vill efterlikna dem.
Artikelförfattaren betonar att man inte ska underskatta de här individerna i samhället då de fyller en mycket viktig funktion, de håller massorna lugna.
Intresset för karismatiska radiopratare och de senaste filmsuccéerna drar fokus från obekväma frågor som arbetslöshet eller diskriminering, ämnen de styrande helst hanterar utan en alltför bred inblandning från allmänheten.
Det handlar inte om att dessa begåvningar skulle sälja ut sig eller vara mindre samhällsengagerade än andra, de har bara kommit på hur man levererar vad folk vill ha och de gör det riktigt bra.
Underhållningsbranschens hjältar är således de riktiga vinnarna i jakten på social acceptans, åtminstone så länge de är politiskt korrekta och inte alltför nyskapande. Annars hamnar de obönhörligen i den sista, minst angenäma kategorin där man får stå martyr för sina åsikter och handlingar.
Förändring
Förändring är något omgivningen tvingas ta ställning till och det uppskattas sällan av gemene man. När de invanda mönstren och funktionerna ifrågasätts och ställs mot nya alternativ kastas den bakåtlutade åskådaren ofrivilligt in på arenan.
Det krävs en snabb, tydlig och positiv effekt för att förändringen ska kunna godtas, skriver Persson. Om vinsten inte ligger inom gripbar tidsrymd eller om förändringen rent av kommer att leda till försämringar är troligheten för att den ska accepteras mycket låg.
Den som står för den oönskade förändringen utgör i detta fall ett hot och måste enligt artikeln neutraliseras utifrån det djupt rotade människobehovet av att leva och existera i effektiva grupper.
Vidare kommer en begåvad person som agerar för förändring aldrig att accepteras av ledarna om syftet eller handlingen kan upplevas som ett hot mot den överordnades position i hierarkin.
För att lyckas i ett sådant projekt vill det till att man vunnit förtroende inom en annan grupp än där förändringen är tänkt att ske. Ingen blir som bekant profet i sin egen hemstad.
Man måste ha distans till idéer för att kunna se tjusningen i dem, men det perspektivet saknas ofta hos de som känner sig attackerade av obstinata nytänkare.
Till sist
Det är riktigt trevligt att komma över ett stycke färsk svensk forskning inom intelligensområdet då stora delar av diskussionen ofta tar avstamp i det samhälle forskaren vistas i. Det är lätt att se de beskrivna kategorierna framför sig i Roland S Perssons arbete och mappningen till vardagen vi har omkring oss är tydlig. Det känns här och nu.
Göra gott, få folk att må bra, inte utgöra något hot för någon i hierarkin plus att de förändringar man vill driva ska vara lönsamma för omgivningen i ett kort perspektiv; där är receptet på ett helgjutet framgångskoncept för social acceptans.
Vet inte om det blev lättare av att veta att det finns ett sätt att lyckas, det känns som om det finns vissa detaljer att finslipa innan man nått dit.
Undrar förresten om det inte finns rätt många Mensaner i en alternativ fjärde kategori. Alla de som egentligen kan allt det där men inte orkar bry sig tillräckligt för att ödsla energi på det? Eller kanske inte ens vill? Men kunskapen om förutsättningarna ger i alla fall möjligheten att välja.
Vendela Normark Granetoft