Historik
Begreppet intelligens sträcker sig mer än 2000 år tillbaka i tiden. Det hela började faktiskt med Aristoteles, som indirekt gav upphov till ordet "Intelligens". Han talade om mentala egenskaper som minne, empati, förmågan att tänka, vilja, känsla för moral, kunskap, osv. Dessa mentala egenskaper delade Aristoteles upp i två huvudkategorier. De mer emotionellt orienterade egenskaperna kallade han för "Orectic". De kognitiva funktionerna kallade han för "Dianoetic", som vid en senare översättning till Latin blev "Intelligentia".
Även om själva intelligensbegreppet myntades förhållandevis tidigt dröjde det däremot väldigt länge innan det blev aktuellt med någon form av intelligenstestning.
Det första intelligenstestet
Intelligenstestningen har sitt ursprung i Frankrikes skolsystem i början av 1900-talet. En psykolog vid namn Alfred Binet utvecklade tillsamman med Théodore Simon det första moderna intelligenstestet. Syftet med intelligenstestet var att fastställa vilken kognitiv mognadsfas individuella skolbarn befann sig i, för att på så sätt kunna anpassa deras skolgång för att matcha deras förmåga.
Begåvningsmodeller
I samma veva som det första intelligenstestet utvecklades började man även formulera teorier om begåvningsmodeller, som beskriver sambandet mellan olika kognitiva förmågor, däribland intelligens. Några av de mer kända tidiga begåvningsmodellerna är exempelvis Spearmans tvåfaktormodell, Thurstone's flerfaktormodell och Cattell-Horns modell med kristalliserad och flytande intelligens. Även om ingen av ovanstående modell är mainsteam idag så har alla dessa begåvningsmodeller varit väldigt betydelsefulla i intelligensforskningen.
Utöver dessa finns även mer populistiska begåvningsmodeller, den mest kända är sannolikt Gardners teori om multipla intelligenser. Den här teorin har vunnit stor popularitet bland allmänheten, och framförallt inom småbarnspedagogiken. Men trots populariteten har modellen samlat på sig extremt mycket kritik från flera experter och forskare inom intelligensområdet. Många argumenterar att Gardner helt enkelt använder ordet intelligens för att beskriva egenskaper vi vanligtvis kallar talanger och förmågor, vilket gör att teorin blir ett spel med språket och inget annat. Ytterligare kritik följer av den totala frånvaron av forskningsresultat som styrker Gardners tes. Gardner har nämligen än så länge inte presenterat något empiriskt underlag som han baserar sin modell på.
Den hierarkiska begåvningsmodellen
Sedan 1980-talet har den så kallade Hierarkiska begåvningsmodellen kommit att bli den bäst ansedda modellen bland experter inom området. Det finns lite olika varianter på exakt hur modellen ska utformas, men alla är mycket snarlika. Skillnaderna beror till stor del på finlir i bakomliggande matematik (faktoranalys).
Den hierarkiska modellen kan kortfattat beskrivas som en pyramid vars topp upptas av den generella faktorn G, som står för generell intelligens. Underordnat G finns det ett antal gruppfaktorer som representerar mer generella kognitiva egenskaper. Det handlar bland annat om numerisk, spatial och verbal förmåga. Under dessa finns ytterligare, mer specifika, faktorer som motsvarar enstaka egenskaper som sifferminne, ordförståelse, etc.
När man inom psykometriska sammanhang talar om intelligenstester menar man tester som mäter G.
G-faktorn
Mycket förenklat kan man säga att G-faktorn representerar ett viktat medelvärde av en persons kognitiva förmåga. Från empiriska studier vet man att personer som är bra på en sak, exempelvis matematik, också är bra på andra kognitivt krävande saker, till exempel språk. Desamma gäller andra kognitiva egenskaper också, som arbetsminne, numerisk begåvning, spatial förmåga, etc. Det är G-faktorn som knyter samman alla dessa förmågor, vilket är anledningen till att G anses vara det mest fundamentala måttet på intelligens av de flesta experter inom området.
Dock är det viktigt att förstå att G-faktorn är en statistisk konstruktion som inte direkt går att ”se” i ett tests innehåll. Det hela kan beskrivas som analogt med temperatur. Man kan inte på något sätt ”se” vad temperatur är för något genom att betrakta en termometer, eller genom att granska temperaturskalan. Däremot kan fortfarande information om temperatur vara högst användbar i många sammanhang.
Att mäta G
Man kan säga att det idag finns två metoder för att mäta G. Båda metoderna kan framstå som väldigt olikartade rent innehållsmässigt, men i grund och botten mäter man faktiskt mer eller mindre exakt samma egenskap, men på olika sätt.
Man kan antingen använda sig av ett test som avser att enbart mäta G, utan nämnvärt stort inslag av andra faktorer. Såna tester brukar ofta vara så kallade matristester, vilket är den testtyp som Mensa Sverige använder i dagsläget.
Ett alternativ är att man använder sig av ett stort testbatteri med ett flertal väldigt olikartade deltester. Varje deltest i sig är inte en överdrivet bra indikation på G, men det viktade medelvärdet över deltesterna ger däremot en väldigt god uppskattning av G. Utöver ett mått på G får man med dessa tester även index i andra förmågor utöver generell intelligens, till exempel verbal förmåga, spatial förmåga, etc.
Oberoende av vilken metod man använder så får en och samma person i regel väldigt likartade resultat på båda sortens tester. Presterar man bra på det enda testet kommer man med största sannolikhet att prestera bra även på det andra testet.
Det finns för och nackdelar med båda sortens tester. Tester som enbart mäter G kan i regel administreras i grupp, på relativt kort tid. Utöver det kan testning ske med personer från olika språkbakgrund utan att det har någon inverkan på testresultatet. Tester som mäter G och även ger index i andra förmågor brukar i regel vara mer tidskrävande, språkberoende, och måste administreras individuellt. Dock får man, utöver generell intelligens, även index i andra förmågor.
Varför olika sorters tester kan man fråga sig? I många fall räcker det faktiskt med att enbart mäta G. Men om man exempelvis vill anställa en arkitekt kan det även vara bra att i samband med rekryteringsprocessen fastställa vilka av de sökande som har en god spatial förmåga, eftersom det kan vara relevant för yrket. Vad man bör mäta beror alltså helt på sammanhanget.
Rekommenderad fortsatt läsning
Bra start för en djupare förståelse av intelligenstestning är "The g factor: the science of mental ability", skriven av Arthur Jensen. Boken ger en mycket bra inblick i intelligenstestningsområdet, och innehåller även väldigt många bra referenser till intelligensforskning.
Doktorsavhandlingen "Cognitive abilities - aspects of structure, process, and measurement", skriven av Berit Carlstedt. Avhandligen är i huvudsak en utvärdering av de inskrivningsprov svenska försvarets har använt genom åren. Men den första delen av avhandlingen ger en rätt god inblick i intelligenstestningens historia, både internationellt och i Sverige.
Vad beträffar resultat på intelligenstester i relation till utfall i verkliga livet, samt inverkan av genetiskt arv och miljö på intelligensen, tillhandahåller Linda Gottfredson massor av information på hennes webbsida "http://www.udel.edu/educ/gottfredson/". Ett par exempel på läsvärda texter är "Where and why g matters: Not a mystery" och "Logical fallacies used to dismiss the evidence on intelligence testing". Mycket av materialet som finns publicerat på webbsidan är ursprungligen skrivet för respekterade forskningstidskrifter och litteratur för psykologstuderande. Linda Gottfredson undervisar själv vid Delaware universitet.
En annan bra referens på samma områden är en rapport från the American Psychological Association (amerikanska psykologförbundet) som har titeln "Intelligence: Knowns and Unknowns". Rapportens syfte var att sätta klarhet i den mediakontrovers kring intelligensområdet som rådde i början av 1990-talet. Även Linda Gottfredson publicerade en liknande rapport vid namn "Mainstream Science on Intelligence".